Saknad...

Ja, just det! Nu när julen är över är det tyst och tomt. Som alla förstår är det rena rama injektionssprutan att ha dessa fantastiska barnbarn hos sig någon vecka då och då. När de kryper upp i mitt knä och bara vill sitta och prata och kramas. Det är lycka!

Kanske är det för det annars långa avståndet på hundra mil? Jag tror inte det. Vi bara älskar varandra så mycket. Jag känner en enorm glädje när de önskar att få resa upp till oss, så fort det blir lov från skolan. Där emellan försöker vi besöka dem så ofta vi har tillfälle.

Jag kan inte förstå hur fruktansvärt det skulle vara att inte känna sina barnbarn. Då känner jag mig priviligierad! När de är hos oss, älskar de att på kvällarna lyssna på högläsning. Fast jag undrar vem det är som njuter mest? Tänk att bli betrodd med att laga leksaker, kläder osv. Känna sig behövd, fast ändå inte utnyttjad. Mmmmm...

Jag vet inte, men dessa barn är och har alltid varit så otroligt friska och glada. Där har inte föräldrarna behövt "vabba", jag tror inte en enda dag!! Kan det bero på att de äter mycket bra? älskar fisk? varje dag inmundigar nyttigheter som aloe vera? Dessutom håller de på med flera utomhussporter.

Nu önskar jag bara att det nya året, 2010, kommer att bli lika bra som de tidigare. Ser fram emot att få "låna" dessa juveler till sommaren. Då skall vi njuta i stugan med bad och bärplockning, tävla i orientering, vara på ridläger osv.

Gissa om jag har något att se fram emot?

Och Hanna, Anton och Ida - mormor och morfar älskar er!

Ni är friskvård!

Välkommen tillbaka!

önskar

Mormor Gerd