Livspussel

Idag ringde min dotter och frågade om jag kommer att vara mycket upptagen nästa vecka. Tyvärr, så är det så. Det är nämligen så att vår svärson, våra barnbarns pappa och tillika vår dotters man, måste åka iväg till USA på tjänsteresa några dagar. Himmel!! Att vi skall bo så långt från varandra. Det är inte lätt att få livspusslet att gå ihop, för de som har småbarn att ta ansvar för.

Dessutom har alla på vår dotters jobb blivit beordrade att arbeta max övertid under mars månad, 32 timmar! Varför skall vi bo så långt borta?? Det känns så frustrerande att inte kunna ställa upp, men jag kan heller inte lämna mina åtagande och bara sticka iväg. Mitt hjärta blöder!

Jag kan inte föreställa mig hur situationen är för de ensamstående föräldrarna, som alltid och hela tiden har ansvar för familjens vardag.

För vår dotters familj blir det en veckas pussel. De är ändå väldigt förskonade i övrigt. De tre barnen har i stort sett aldrig varit sjuka. De har alltså aldrig, på snart tolv år, behövt utnyttja VAB-dagar!! Detta är nog ganska unikt, skulle jag tro. Men det kanske har någon liten betydelse att de inmundigar livets elexir varje dag! Det är ju förståss en ynnest att i vardagen ha det så pass förspännt. Fast man blir bortskämd.

Mina tankar och minnen skickas ju snabbt tillbaka i tiden ca 30-35 år. Hur var det då? Ja, det gick ju att leva på en lön då, om än knappt. Jag var hemma med barnen i tolv år. Makens hopplösa arbetstider gjorde det omöjligt att kombinera med barnomsorg.

För övrigt vet jag inte om jag håller med om att det alltid är bäst för barnen att befinna sig i stora grupper inom barnomsorgen. Jag kan inte tro att våra barn blev understimulerade under sin uppväxt. De har vuxit upp till "självgående" individer. Alla har arbeten och klarar sig fint.

Idag gäller helt andra premisser. Jag gick ut i arbetslivet när barnen var i skolåldern och hann jobba i massor av år. Nu, som småföretagande halvtidspensionär, får jag bara njuta av livet, trots att det skiljer 100 mil till våra barnbarn. Drömmen är ju förståss att något intressant jobb skulle dyka upp för vår dotter och hennes man, här i närheten. Jag vet att de gärna byter bostadsort också. För att inte tala om de små! - Vi håller tummarna att det kommer att behövas någon geokemist i Norrbotten!

Det går bara att hoppas!

Tjingeling!

från

AloeVera-Gerd